Vad vore Nyköpings Frisksportklubb utan dess medlemmar som fungerar som funktionärer eller på annat sätt ställer upp för klubben?

Under det dryga år som jag varit aktiv i föreningen har jag träffat på flera som jag tycker är värda litet extra uppmärksamhet. De är helt enkelt profiler som jag tycker vi skall vara stolta över att vi har i föreningen.

På denna sida har jag tänkt presentera några av dem, och berätta vad jag vet om dem och vad de gjort och gör för klubben och dess verksamhet.

Men jag antar att det finns de som känner till andra profiler som är värda några rader. Skriv då ned vad du tycker är värt att nämna och skicka till mig. Eller om du inte vill skriva hör av dig till mig med tips om någon som du tycker skall vara med och varför så kan jag hjälpa till att skriva.

Även om du vill tillägga något till det jag skrivit om någon profil så är du välkommen att höra av dig.

Bernt Karlsson

Bernt Karlsson har varit medlem sen 1968. Han är vår kassör, och det är i mångt och mycket hans förtjänst att klubbens ekonomi är så god som den är. Jag har varit arbetskamrat med Bernt ett antal år när han jobbade i Studsvik och EuroSim/GSE och efter vad jag förstår så har han varit lika noggrann och kvalitetsmedveten i sitt jobb som kassör, som han var i sitt ”civila” yrkesliv – och det vill inte säga litet.

Han är mästerlig på att hålla reda på klubbens pengar och sköta bokföringen, med all kunskap som det kräver. Förutom kassörsysslan så ställer han villigt upp och utför andra uppgifter när det behövs, inte minst vid det fina Frisksportartorpet.

Bernt är ju också för närvarande den som vi kan tacka för att tipspromenaderna vid torpet fortfarande lever – till glädje för de som går dem, och till fromma för klubbens ekonomi. Den som studerar klubbens ekonomirapporter ser snabbt vad dessa promenader betyder.

/ Bosse R

Tillbaka

Tillbaka till NFK 50 år

Eero Kallunki

Eero Kallunki känner jag sen ganska många år eftersom vi spelat och tränat volleyboll tillsammans, långt innan jag blev medlem i klubben. Att volleyboll är en av hans stora passioner går inte att ta miste på. Han tog för många år sen över ansvaret för bollarna från mig, liksom handhavande och skötseln av nycklar mm. Under ett 10-tal år trodde jag att Eero aldrig skulle missa en volleybollträning. Fram till dess så hade han inte en frånvarodag. Men så undrade han en gång om jag kunde ta nycklar och bollar till nästa vecka... Han var i den situationen att han inte skulle hinna fram i tid till sin fars begravning i Finland om han skulle vara med på onsdagkvällens träning...

Eero Kallunki har varit medlem sen 1991, enligt medlemsregistret. Han sköter om torpet på alla möjliga vis – klipper gräs, sågar, klyver och travar ved och utför smärre reparationer. Han sköter också om beachvolleyplanen vid torpet. Han förvaltar och underhåller även klubbens material när det förvaras i torpet.

Det är tack vare Eero som vi andra vet att vi kan komma till en volleybollträning eller till torpet och finna att allt är i sin ordning.

/Bosse R

Tillbaka

Tillbaka till NFK 50 år

Sören Drottsgård

Sören är mannen som på sin odyssé i Södermanland hittade ett gäng volleybollspelare som hängde i en tamp efter ett skepp. Skeppet visade sig vara NFK som drev omkring utan rorsman, men med väl fungerande mäss och och besättning även om det inte var så många i besättningen som gick sina vakter. Volleybollspelarna var inte så många, men de gjorde sitt bästa för att inte släppa taget och för att inte sjunka.

Sören äntrade skutan, tog ett stadigt tag i rodret och såg sen till att dra in tampen med volleybollspelarna. Han satte genast igång med att mönstra nytt manskap för att ha skutan bemannad under dygnets alla vakter.

Sören själv har spelat volleyboll sen mitten på 70-talet. Han spelade i Sollentuna-korpen i många år tillsammans med ett gäng från Estniska Föreningen i Sollentuna. Han hamnade så småningom i Vagnhärad, där han blev verksam i Trosa Frisksportklubb och i förbundet omkring 1991. Han sysslade naturligtvis med volleyboll i Trosa-Vagnhärad, men fick tydligen inte sitt lystmäte där, utan kollade i grannkommunerna också. Och i Nyköping så fann han på något sätt det vilsna gäng volleybollspelare som jag tillhörde. Vi stod vid den tiden utan vettig träningstid, efter en kontrovers som jag haft med kommunen många år tidigare. Vi hade just lyckats få hyra Tessinskolans hall fredagar 19-21, en utmärkt tid som alla förstår. Det var genom Göran Forsmarks försorg som vi hade lyckats boka den tiden med Södermanlands Frisksportdistrikt som mellanhand.

Där dök Sören upp, och han deltog redan från start flitigt. Men efter ett tag hade han insett att om vi skulle få riktigt drag i verksamheten, och inte bara samla 5-6 spelare varje gång, så måste vi ha en annan tid. Så han stegade in till Fritidskontoret och talade om att han representerade Frisksportarna i Nyköping och att vi behövde en vettig halltid för att föra de stolta volleybolltraditionerna vidare till kommande generationer. Han ringde mig sedan och förklarade att han lyckats med det som jag misslyckats med i många år. Visserligen var jag litet tveksam till Nicolaiskolans gymnastiksal till en början, men onsdagkväll som han fixat var naturligtvis en mycket bättre tidpunkt.

Sören drog efter ett par år upp sina bopålar och flyttade ned till Oxelösund. Under de här åren så deltog han tillsammans med sina kompisar i ”Krutgubbarna” i veteran-EM i Finland ett antal gånger. Laget förstärktes så småningom med Sven Jonsson från NFK. Bästa resultat hittills är en bronspeng i klassen H75+.

Nästa steg för Sören blev att kolla in Frisksportklubben i Nyköping. Han fann då att den var på väg att somna in, och han tänkte att ett herrelöst volleybollgäng på drift och en klubb som likaledes var på väg att lämnas vind för våg kunde vara en lämplig kombination - hur han nu kunde tycka det... I alla fall så lyckades han övertyga oss om att vi hade allt att vinna på att gå med i Nyköpings Frisksportklubb, och på den vägen är det.

Sören själv besatte snart den vakanta ordförandeposten i klubben och har sen dess styrt den - kanske inte med hårdhänta nypor, men väl med stor engagemang.

Se också artikeln om Sören i tidningen SN.

/Bosse R

Tillbaka

Tillbaka till NFK 50 år

Charlotta Milosavljevic

En gång bodde en liten flicka i Nyköping hos sin styvmor, och sina styvsyskon. Hon var mycket duktig på att arbeta och det utnyttjade styvsyskonen och styvmodern. Hon försökte göra allt de sade att hon skulle göra, men hon hann knappt bli klar med en sak förrän man hörde de andra ropa "Lotta" så det ekade över hela Nyköping, och då fick hon genast rusa dit och börja med nästa sak.

Lotta hade egentligen ett annat namn, men de ville ingen använda, utan det var "Lotta" hit och "Lotta" dit hela dagarna och halva nätterna.

Lotta hade hört talas om slottet som låg en bit från Nyköping. Där hade man fester flera gånger om året och då kom prinsar och prinsessor dit från hela distriktet, ja vissa gånger från hela riket. Det lät ju roligt, men det är nog inte något för stackars mig, tänkte Lotta. Så hon kämpade på, och försökte hela tiden göra sitt bästa så att Nedriga Fru Krav (som styvmodern hette) och hennes barn skulle bli nöjda. Kanske skulle de då låta henne vara ledig och få göra vad hon ville någon enda gång då tänkte hon.

Men de slutade aldrig att ropa på henne, så en dag hoppade hon in i pumpan som raskt förde henne till slottet, norr om staden. Och sen den dagen har Nedriga Fru Krav och hennes barn inte sett röken av lilla Lotta.

En del säger att hon nog har det bra där borta eftersom hon aldrig har återvänt till sin plats vid den öppna spisen hos Nedriga Fru Krav, men andra säger att hon nog har hamnat ur askan i elden... Om ni får veta något om henne så kan ni väl berätta för oss hur hon har det numera.

/ Jacob och Wilhelm G

Tillbaka

Tillbaka till NFK 50 år

Conny Blomgren

Blomman - eller Conny som han egentligen heter har volleyboll som sin passion. Han är snabb och har stor räckvidd på planen. Han utmärker sig framförallt allt genom sitt genomgoda humör. Han verkar aldrig sura, och tar det mesta med en klackspark. Litet problematiskt blev det dock en midsommar på Stensund när han fick lov att ta ut snuset för att laget inte skulle bli diskat.

Han är också barnens favorit nummer ett. Han fungerar lika bra både som första och andra pappa. Därför blev jag inte alls förvånad när jag fick höra att han blivit kallad till audition för SVT:s nya barnprogram som går under arbetsnamnet "Björnes Magasin säsong 11". Man ligger nu i startgroparna att sätta igång inspelningarna. Eftersom man skurit ned på anslagen till barnprogrammen så kommer det att bli en lågbudget-produktion, där man försöker klara sig utan kostsamma kostymer, smink samt professionella skådespelare, och då förstår man att Conny är högintressant. Det ryktas att programmet kommer att lanseras som "Blommans Trädgård".

/BRr

Peter Reuss

Ni kommer väl ihåg Emil? Pojken som växte upp på gården Katthult i Småland och nästan drev sin pappa till vansinne med alla sina hyss. Då kanske ni också minns drängen Alfred som bodde på Katthult, även han. Alfred som var så god vän med Emil och var en så snäll dräng, så snällare fanns det nog inte i hela Småland.

Nu skall jag berätta något för er om ni lovar att aldrig aldrig någonsin berätta det för någon annan...

Drängen Alfred heter egentligen inte Alfred. Det var bara ett namn som jag hittade på när jag skrev boken om den lille pojken Emil. Egentligen heter han Peter. Drängen Peter har också varit en liten pojke en gång i tiden. Ja för ännu längre sen var han nyfödd. Det var då hans mamma bestämde att han skulle heta Peter, för hon tyckte det var ett fint namn. Peter betyder klippa och kanske visste hans mamma det, och hon hoppades nog att han skulle bli stadig som en klippa när han blev stor.

Men Peter såg inte ut att bli någon klippa när han växte upp. Han var en riktig liten illbatting som vi brukar säga i Småland. Ja han hittade på det ena hysset efter det andra - ja han var nog nästan ännu värre än Emil.

Men precis som Emil hade han ett gott hjärta längst därinne, och det förstod pigorna i bygden. Så de tävlade med varandra om att få vänslas med Peter. Och när en dräng och en piga vänslas riktigt mycket med varandra så kan det ibland hända sig att pigan kom i lyckliga omständigheter - som man sa förr. Det som hände var att pigan blev med barn som då var hennes och Peters barn. Och Peter tyckte det var roligt att få ett barn, så han och pigan flyttade ihop.

Men hur det nu var så kunde Peter inte sluta att göra hyss fast han hade blivit pappa. Men egentligen var det ju aldrig meningen att han skulle göra hyss - det var ju bara sånt som blev när han tänkte göra något riktigt bra. Om det nu var för att Peter inte kunde sluta att göra sina hyss, och pigan tröttnade på det eller varför det blev så det vet jag faktiskt inte, men snart så bodde inte Peter med pigan längre. Och de andra pigorna som fortfarande tyckte mycket om Peter tävlade åter igen om att få vänslas med Peter.

Och snart levde Peter med en annan piga, men det bar sig inte bättre än att samma sak hände en gång till, han och pigan flyttade ifrån varandra. Och samma sak hände ytterligare en gång - ja tänk så det kan gå. Det var precis som med hyssen - det bara blev så.

Men så en dag så träffade Peter Lina, pigan som arbetade och bodde på gården där Emil och hans familj bodde. Och nu slutade Peter med sina hyss, för Emils mamma och pappa ville inte att Peter skulle lära Emil en massa hyss, och det förstod Peter. Men sluta riktigt kunde han ändå inte, och nu skall jag berätta hur det hände sig en gång.

Det var så att en gång fick Lina en sån gruvlig tandvärk. Det molade och gnagde i den onda tanden och Lina visste ingen råd om hur hon skulle göra. Och till smeden som fungerade som tandläkare tordes hon absolut inte gå. Peter och Emil försökte på alla sätt och vis att hjälpa Lina, och de tänkte att det bästa var nog om hon kunde dra ut tanden, då skulle den nog sluta att värka, när den inte längre satt i munnen på Lina.

De hittade på det ena sättet efter det andra, och försökte visa Lina hur hon skulle göra. Men oj, oj oj - det blev alltid fel, för Lina tordes inte riktigt dra ut tanden när det verkligen gällde. Då sa hon att hon hellre hade ont i tanden än att hon skulle dra ut den på det stolliga sätt som Emil och Peter tänkt ut.

Då kom Peter på att han nog skulle visa Lina att man visst kunde dra ut en tand på egen hand. Så en dag när han var med drängarna och pigorna i trakten och spelade volleyboll så kom han på att man kanske skulle kunna använda volleybollnätet på något sätt, och så hoppade han upp och bet tag i toppen av nätet med en tand, och "plopp" sa det när Peter landade igen, och så var tanden ute. Det var ju bara det att det inte var Linas onda tand som flög ut - nej det var ju Peters tand som inte alls värkte något, och som han nog egentligen helst hade velat ha kvar. Men det var ju så med hans hyss - det var ju inte meningen att det skulle bli ett hyss, det bara blev.

Och kan ni tänka er - Det är den Peter som nu är med oss och spelar volleyboll. Men ni minns väl vad ni lovade? Ni får aldrig, aldrig någonsin berätta detta för någon. Lova det!

/ A L

Tillbaka

Tillbaka till NFK 50 år

Sven Jonsson [filiusjon puer silva]:

L ca 190 cm. Enstaka exemplar häckar i Nyköpingstrakten (Stigtomta). Tämligen stationär inom ett område på ett par tusen kvadratkilometer inom Nyköping, Trosa, Gnesta, Oxelösund och Norrköpings kommun, men åtskilliga observationer finns även belagda från Överhogdal i Härjedalen. Vistas oftast i mer eller mindre tät skog, men syns även på hyggen och myrar, stundtals även i tät bebyggelse. Födosök sker ofta i hagmark med små stugor vid Anderslund i närheten av Oppeby. Födan i huvudsak vegetarisk. Poplulationen har varit ganska stabil under nära 80 år.

Fältkännetecken:

Diskreta färger i grön och gråbrunt. Karakteristisk är den knöl på ryggen som antas innehålla vatten och näringsförråd. Rör sig oftast på marken. Vinglös och därmed dålig flygare. Har dock en speciell vägvinnande gångart kallad pedetempim circumferri varvid fötterna periodvis rör sig cirkelformigt ett par dm ovan marken periodvis (speciellt när terrängen sluttar nedåt) hålls stilla. Fötterna vidrör under denna gångart inte marken, utan är som lägst 15 cm ovan densamma.

Läten:

Lågmäld men med mycket varierande sång och varningsläten. Står inte taltrasten långt efter vad gäller variation.

Sven har varit med i klubben sen den bildades. Enligt ett tidigt mötesprotokoll så skänkte Sven och hans fästmö Barbro 100 kr till klubben. På den tiden räckte det för ett halvårs hyra av Frisksporttorpet. Under NFK:s storhetstid inom volleyboll så deltog han och spelade ofta, om än inte på absolut elitnivå? Han är än i dag flitig deltagare i volleybollsektionens aktiviteter. Han har också jobbat många dagar med underhåll av byggnader etc i Stensund, på senare tid som senior.

Sven har hela tiden haft sitt stora naturintresse. Han är ombud i Agenda 2000 och som sådan remissinstans för projekt som rör naturintressen. Han är en stor auktoritet vad det gäller naturvård, med hänsyn till flora och fauna, och deltar i eller för debatter på insändarsidor och på möten.

Planerar och leder de årliga vandringarna i Kolmårdsskogarna kallade ”I Tintomaras Spår”.

Åker ibland buss mellan Stigtomta och Nyköping, men cyklar oftast. Cyklar ofta till och från volleybollen sommartid, även till cuperna fast han själv deltar i dessa.

/BRr.

Tillbaka

Tillbaka till NFK 50 år