Klubbens Profiler.
Vad vore
Nyköpings Frisksportklubb utan dess medlemmar som fungerar som
funktionärer eller på annat sätt ställer upp för
klubben?
Under det
dryga år som jag varit aktiv i föreningen har jag träffat
på flera som jag tycker är värda litet extra
uppmärksamhet. De är helt enkelt profiler som jag tycker vi
skall vara stolta över att vi har i föreningen.
På denna
sida har jag tänkt presentera några av dem, och berätta
vad jag vet om dem och vad de gjort och gör för klubben och
dess verksamhet.
Men jag antar att det finns de som känner
till andra profiler som är värda några rader. Skriv
då ned vad du tycker är värt att nämna och
skicka till mig. Eller om du inte vill skriva hör
av dig till
mig med tips om någon som du tycker skall vara med och
varför så kan jag hjälpa till att skriva.
Även om du vill tillägga något
till det jag skrivit om någon profil så är du
välkommen att höra av dig.
Klubbens
profiler:
Lotta –
klubbens egen Askunge. (Inskickat av bröderna Jacob och Wilhelm
G)
Bernt
Karlsson
Bernt
Karlsson har varit medlem sen 1968. Han är vår kassör,
och det är i mångt och mycket hans förtjänst
att klubbens ekonomi är så god som den är. Jag har
varit arbetskamrat med Bernt ett antal år när han jobbade
i Studsvik och EuroSim/GSE och efter vad jag förstår så
har han varit lika noggrann och kvalitetsmedveten i sitt jobb som
kassör, som han var i sitt ”civila” yrkesliv –
och det vill inte säga litet.
Han
är mästerlig på att hålla reda på
klubbens pengar och sköta bokföringen, med all kunskap som
det kräver. Förutom kassörsysslan så ställer
han villigt upp och utför andra uppgifter när det behövs,
inte minst vid det fina Frisksporttorpet.
Bernt
är ju också för närvarande den som vi kan tacka
för att tipspromenaderna vid torpet fortfarande lever –
till glädje för de som går dem, och till fromma för
klubbens ekonomi. Den som studerar klubbens ekonomirapporter ser
snabbt vad dessa promenader betyder.
/
Bosse R
Eero Kallunki
Eero
Kallunki känner jag sen ganska många år eftersom vi
spelat och tränat volleyboll tillsammans, långt innan jag
blev medlem i klubben. Att volleyboll är en av hans stora
passioner går inte att ta miste på. Han tog för
många år sen över ansvaret för bollarna från
mig, liksom handhavande och skötseln av nycklar mm. Under ett
10-tal år trodde jag att Eero aldrig skulle missa en
volleybollträning. Fram till dess så hade han inte en
frånvarodag. Men så undrade han en gång om jag
kunde ta nycklar och bollar till nästa vecka… Han var i den
situationen att han inte skulle hinna fram i tid till sin fars
begravning i Finland om han skulle vara med på onsdagkvällens
träning…
Eero Kallunki
har varit medlem sen 1991, enligt medlemsregistret. Han sköter
om torpet på alla möjliga vis – klipper gräs,
sågar, klyver och travar ved och utför smärre
reparationer. Han sköter också om beachvolleyplanen vid
torpet. Han förvaltar och underhåller även klubbens
material när det förvaras i torpet.
Det är
tack vare Eero som vi andra vet att vi kan komma till en
volleybollträning eller till torpet och finna att allt är
i sin ordning.
/Bosse R
Sören Drottsgård
Sören
är mannen som på sin odyssé i Södermanland
hittade ett gäng volleybollspelare som hängde i en tamp
efter ett skepp. Skeppet visade sig vara NFK som drev omkring utan
rorsman, men med väl fungerande mäss och och besättning
även om det inte var så många i besättningen
som gick sina vakter. Volleybollspelarna var inte så många,
men de gjorde sitt bästa för att inte släppa taget
och för att inte sjunka.
Sören
äntrade skutan, tog ett stadigt tag i rodret och såg sen
till att dra in tampen med volleybollspelarna. Han satte genast
igång med att mönstra nytt manskap för att ha skutan
bemannad under dygnets alla vakter.
Sören
själv har spelat volleyboll sen mitten på 70-talet. Han
spelade i Sollentuna-korpen i många år tillsammans med
ett gäng från Estniska Föreningen i Sollentuna. Han
hamnade så småningom i Vagnhärad, där han blev
verksam i Trosa Frisksportklubb och i förbundet omkring 1991.
Han sysslade naturligtvis med volleyboll i Trosa-Vagnhärad, men
fick tydligen inte sitt lystmäte där, utan kollade i
grannkommunerna också. Och i Nyköping så fann han
på något sätt det vilsna gäng
volleybollspelare som jag tillhörde. Vi stod vid den tiden utan
vettig träningstid, efter en kontrovers som jag haft med
kommunen många år tidigare. Vi hade just lyckats få
hyra Tessinskolans hall fredagar 19-21, en utmärkt tid som alla
förstår. Det var genom Göran Forsmarks försorg
som vi hade lyckats boka den tiden med Södermanlands
Frisksportdistrikt som mellanhand.
Där dök
Sören upp, och han deltog redan från start flitigt. Men
efter ett tag hade han insett att om vi skulle få riktigt drag
i verksamheten, och inte bara samla 5-6 spelare varje gång, så
måste vi ha en annan tid. Så han stegade in till
Fritidskontoret och talade om att han representerade Frisksportarna
i Nyköping och att vi behövde en vettig halltid för
att föra de stolta volleybolltraditionerna vidare till kommande
generationer. Han ringde mig sedan och förklarade att han
lyckats med det som jag misslyckats med i många år.
Visserligen var jag litet tveksam till Nicolaiskolans gymnastiksal
till en början, men onsdagkväll som han fixat var
naturligtvis en mycket bättre tidpunkt.
Sören
drog efter ett par år upp sina bopålar och flyttade ned
till Oxelösund. Under de här åren så deltog
han tillsammans med sina kompisar i ”Krutgubbarna” i
veteran-EM i Finland ett antal gånger. Laget förstärktes
så småningom med Sven Jonsson från NFK. Bästa
resultat hittills är en bronspeng i klassen H75+.
Nästa
steg för Sören blev att kolla in Frisksportklubben i
Nyköping. Han fann då att den var på väg att
somna in, och han tänkte att ett herrelöst volleybollgäng
på drift och en klubb som likaledes var på väg att
lämnas vind för våg kunde vara en lämplig
kombination – hur han nu kunde tycka det… I alla fall så
lyckades han övertyga oss om att vi hade allt att vinna på
att gå med i Nyköpings Frisksportklubb, och på den
vägen är det.
Sören
själv besatte snart den vakanta ordförandeposten i klubben
och har sen dess styrt den – kanske inte med hårdhänta
nypor, men väl med stor engagemang.
Seockså artikeln om Sören i tidningen SN.
/Bosse R
Charlotta Milosavljevic
En gång
bodde en liten flicka i Nyköping hos sin styvmor, och sina
styvsyskon. Hon var mycket duktig på att arbeta och det
utnyttjade styvsyskonen och styvmodern. Hon försökte göra
allt de sade att hon skulle göra, men hon hann knappt bli klar
med en sak förrän man hörde de andra ropa ”Lotta”
så det ekade över hela Nyköping, och då fick
hon genast rusa dit och börja med nästa sak.
Lotta hade
egentligen ett annat namn, men de ville ingen använda, utan det
var ”Lotta” hit och ”Lotta” dit hela dagarna och
halva nätterna.
Lotta hade
hört talas om slottet som låg en bit från Nyköping.
Där hade man fester flera gånger om året och då
kom prinsar och prinsessor dit från hela distriktet, ja vissa
gånger från hela riket. Det lät ju roligt, men det
är nog inte något för stackars mig, tänkte
Lotta. Så hon kämpade på, och försökte
hela tiden göra sitt bästa så att Nedriga Fru Krav
(som styvmodern hette) och hennes barn skulle bli nöjda. Kanske
skulle de då låta henne vara ledig och få göra
vad hon ville någon enda gång då tänkte
hon.
Men de slutade
aldrig att ropa på henne, så en dag hoppade hon in i
pumpan som raskt förde henne till slottet, norr om staden. Och
sen den dagen har Nedriga Fru Krav och hennes barn inte sett röken
av lilla Lotta.
En del säger
att hon nog har det bra där borta eftersom hon aldrig har
återvänt till sin plats vid den öppna spisen hos
Nedriga Fru Krav, men andra säger att hon nog har hamnat ur
askan i elden… Om ni får veta något om henne så
kan ni väl berätta för oss hur hon har det numera.
/ Jacob och Wilhelm G
Conny Blomgren
Blomman
– eller Conny som han egentligen heter har volleyboll som sin
passion. Han är snabb och har stor räckvidd på
planen. Han utmärker sig framförallt allt genom sitt
genomgoda humör. Han verkar aldrig sura, och tar det mesta med
en klackspark. Litet problematiskt blev det dock en midsommar på
Stensund när han fick lov att ta ut snuset för att laget
inte skulle bli diskat.
Han är också
barnens favorit nummer ett. Han fungerar lika bra både som
första och andra pappa. Därför blev jag inte alls
förvånad när jag fick höra att han blivit
kallad till audition för SVT:s nya barnprogram som går
under arbetsnamnet ”Björnes Magasin säsong 11”.
Man ligger nu i startgroparna att sätta igång
inspelningarna. Eftersom man skurit ned på anslagen till
barnprogrammen så kommer det att bli en lågbudget-produktion,
där man försöker klara sig utan kostsamma kostymer,
smink samt professionella skådespelare, och då förstår
man att Conny är högintressant. Det ryktas att programmet
kommer att lanseras som ”Blommans Trädgård”.
/BRr
Peter Reuss
Ni
kommer väl ihåg Emil? Pojken som växte upp på
gården Katthult i Småland och nästan drev sin pappa
till vansinne med alla sina hyss. Då kanske ni också
minns drängen Alfred som bodde på Katthult, även
han. Alfred som var så god vän med Emil och var en så
snäll dräng, så snällare fanns det nog inte i
hela Småland.
Nu
skall jag berätta något för er om ni lovar att
aldrig aldrig någonsin berätta det för någon
annan…
Drängen
Alfred heter egentligen inte Alfred. Det var bara ett namn som jag
hittade på när jag skrev boken om den lille pojken Emil.
Egentligen heter han Peter. Drängen Peter har också varit
en liten pojke en gång i tiden. Ja för ännu längre
sen var han nyfödd. Det var då hans mamma bestämde
att han skulle heta Peter, för hon tyckte det var ett fint
namn. Peter betyder klippa och kanske visste hans mamma det, och hon
hoppades nog att han skulle bli stadig som en klippa när han
blev stor.
Men
Peter såg inte ut att bli någon klippa när han
växte upp. Han var en riktig liten illbatting som vi brukar
säga i Småland. Ja han hittade på det ena hysset
efter det andra – ja han var nog nästan ännu värre än
Emil.
Men
precis som Emil hade han ett gott hjärta längst därinne,
och det förstod pigorna i bygden. Så de tävlade med
varandra om att få vänslas med Peter. Och när en
dräng och en piga vänslas riktigt mycket med varandra så
kan det ibland hända sig att pigan kom i lyckliga
omständigheter – som man sa förr. Det som hände var
att pigan blev med barn som då var hennes och Peters barn. Och
Peter tyckte det var roligt att få ett barn, så han och
pigan flyttade ihop.
Men hur
det nu var så kunde Peter inte sluta att göra hyss fast
han hade blivit pappa. Men egentligen var det ju aldrig meningen att
han skulle göra hyss – det var ju bara sånt som blev när
han tänkte göra något riktigt bra. Om det nu var för
att Peter inte kunde sluta att göra sina hyss, och pigan
tröttnade på det eller varför det blev så det
vet jag faktiskt inte, men snart så bodde inte Peter med pigan
längre. Och de andra pigorna som fortfarande tyckte mycket om
Peter tävlade åter igen om att få vänslas med
Peter.
Och
snart levde Peter med en annan piga, men det bar sig inte bättre
än att samma sak hände en gång till, han och pigan
flyttade ifrån varandra. Och samma sak hände ytterligare
en gång – ja tänk så det kan gå. Det var
precis som med hyssen – det bara blev så.
Men så
en dag så träffade Peter Lina, pigan som arbetade och
bodde på gården där Emil och hans familj bodde. Och
nu slutade Peter med sina hyss, för Emils mamma och pappa ville
inte att Peter skulle lära Emil en massa hyss, och det förstod
Peter. Men sluta riktigt kunde han ändå inte, och nu
skall jag berätta hur det hände sig en gång.
Det var
så att en gång fick Lina en sån gruvlig tandvärk.
Det molade och gnagde i den onda tanden och Lina visste ingen råd
om hur hon skulle göra. Och till smeden som fungerade som
tandläkare tordes hon absolut inte gå. Peter och Emil
försökte på alla sätt och vis att hjälpa
Lina, och de tänkte att det bästa var nog om hon kunde dra
ut tanden, då skulle den nog sluta att värka, när
den inte längre satt i munnen på Lina.
De
hittade på det ena sättet efter det andra, och försökte
visa Lina hur hon skulle göra. Men oj, oj oj – det blev alltid
fel, för Lina tordes inte riktigt dra ut tanden när det
verkligen gällde. Då sa hon att hon hellre hade ont i
tanden än att hon skulle dra ut den på det stolliga sätt
som Emil och Peter tänkt ut.
Då
kom Peter på att han nog skulle visa Lina att man visst kunde
dra ut en tand på egen hand. Så en dag när han var
med drängarna och pigorna i trakten och spelade volleyboll så
kom han på att man kanske skulle kunna använda
volleybollnätet på något sätt, och så
hoppade han upp och bet tag i toppen av nätet med en tand, och
”plopp” sa det när Peter landade igen, och så
var tanden ute. Det var ju bara det att det inte var Linas onda tand
som flög ut – nej det var ju Peters tand som inte alls värkte
något, och som han nog egentligen helst hade velat ha kvar.
Men det var ju så med hans hyss – det var ju inte meningen att
det skulle bli ett hyss, det bara blev.
Och kan
ni tänka er – Det är den Peter som nu är med oss och
spelar volleyboll. Men ni minns väl vad ni lovade? Ni får
aldrig, aldrig någonsin berätta detta för någon.
Lova det!
/ A L
Sven Jonsson
[filiusjon puer silva]:
L ca 190 cm.
Enstaka exemplar häckar i Nyköpingstrakten (Stigtomta).
Tämligen stationär inom ett område på ett par
tusen kvadratkilometer inom Nyköping, Trosa, Gnesta, Oxelösund
och Norrköpings kommun, men åtskilliga observationer
finns även belagda från Överhogdal i Härjedalen.
Vistas oftast i mer eller mindre tät skog, men syns även
på hyggen och myrar, stundtals även i tät
bebyggelse. Födosök sker ofta i hagmark med små
stugor vid Anderslund i närheten av Oppeby. Födan i
huvudsak vegetarisk. Poplulationen har varit ganska stabil under
nära 80 år.
Fältkännetecken:
Diskreta färger
i grön och gråbrunt. Karakteristisk är den knöl
på ryggen som antas innehålla vatten och näringsförråd.
Rör sig oftast på marken. Vinglös och därmed
dålig flygare. Har dock en speciell vägvinnande gångart
kallad pedetempim circumferri varvid fötterna periodvis
rör sig cirkelformigt ett par dm ovan marken periodvis
(speciellt när terrängen sluttar nedåt) hålls
stilla. Fötterna vidrör under denna gångart inte
marken, utan är som lägst 15 cm ovan densamma.
Läten:
Lågmäld
men med mycket varierande sång och varningsläten. Står
inte taltrasten långt efter vad gäller variation.
Sven har varit
med i klubben sen den bildades. Enligt ett tidigt mötesprotokoll
så skänkte Sven och hans fästmö Barbro 100 kr
till klubben. På den tiden räckte det för ett
halvårs hyra av Frisksporttorpet. Under NFK:s storhetstid inom
volleyboll så deltog han och spelade ofta, om än inte på
absolut elitnivå? Han är än i dag flitig deltagare i
volleybollsektionens aktiviteter. Han har också jobbat många
dagar med underhåll av byggnader etc i Stensund, på
senare tid som senior.
Sven har hela
tiden haft sitt stora naturintresse. Han är ombud i Agenda 2000
och som sådan remissinstans för projekt som rör
naturintressen. Han är en stor auktoritet vad det gäller
naturvård, med hänsyn till flora och fauna, och deltar i
eller för debatter på insändarsidor och på
möten.
Planerar och
leder de årliga vandringarna i Kolmårdsskogarna kallade
”I Tintomaras Spår”.
Åker ibland
buss mellan Stigtomta och Nyköping, men cyklar oftast. Cyklar
ofta till och från volleybollen sommartid, även till
cuperna fast han själv deltar i dessa.
/BRr.